Varför blogga?

Ja, varför bloggar man egentligen? Jag kan ju bara se till mig själv, varför jag bloggar. När jag började, för ganska exakt ett år sedan, hade jag aldrig ens läst en blogg. Min tanke var att skriva om vardagen på en skärgårdsö, sedan blev det mer och mer en mammablogg. Efter Fanny hamnade jag i en djup förlossningsdepression och dessvärre mådde jag dåligt även med Nova. Jag tänkte skriva lite om min upplevelse och kanske visa att det faktiskt är vanligt och väldigt många mår dåligt i smyg. Nu mår jag mycket bättre, men ibland gör ångesten och hjärtklappningen sig påmind. Speciellt när något oväntat inträffar eller barnen blir sjuka. Jag har ju börjat jobba igen och H har varit föräldraledig med Nova. Det har varit underbart att jobba, och komma hem till familjen där H varit hemma och roddat markservicen. Nu, efter två månaders jobb, är jag hemma över sommaren. Har lite jobb jag gör hemifrån, det finns ju inga studenter kvar på skolan. Alltså är jag hemma med Nova igen också. Trodde aldrig att omställningen skulle bli så stor, en gång till! Från föräldraledig, till arbete, till föräldraledig igen! Jag har mått så fantastiskt bra de här två månaderna, pigg, glad och utan efterdyningar av depressionen! Men så, pang, kommer det tillbaka igen! Man kommer hem till ett barn som inte vill äta, varje dag är en kamp för att hitta något hon vill stoppa i sig. Hon vill heller inte bajsa, måste tömma henne med Resulax varannan dag. Jag har varit hemma i tre dagar och mår riktigt dåligt. Tårarna kommer, utan till synes någon som helst anledning, hjärtat rusar och jag får svårt att andas. Dessutom arbetar alla mina vänner jag har i närheten, så jag känner mig mycket ensam. Har svårt för att få dagarna att gå, försöker bara ta mig igenom dem. Att åka till vänner i stan känns som ett helt företag och det pallar jag rent ut sagt inte! Ångesten tar överhanden. Därför har bloggen blivit lidande, jag har varken haft lust eller ork att skriva, när barnen somnat har jag satt på en film och flytt verkligheten för ett par timmar. Då har man fått ångest för det också, att man inte bloggat! Jag vill absolut inte att min blogg ska bli ett tvång, i så fall lägger jag av. Jag kan bara hoppas att jag kan fortsätta blogga i det syfte jag tänkt från början, utan press. Jag hoppas också att ni fortsätter följa mig, jag vill tro att detta bara är en tillfällig svacka, att jag får möjlighet att njuta av sommaren och inte bara längta till hösten när jag kommer tillbaka till jobbet. Det är bara att kämpa, en dag i taget.