torsdag 10 september 2015

Jo, det är ok att tillrättavisa andras barn!

I denna fråga vet jag att alla inte är överens, men jag kan inte stå och se på hur vissa barn behandlar andra illa medan deras föräldrar inte säger till!
Denna gången var det min dotter som hamnade i barnets skottlinje. Nova pratar ofta om just detta barnet, om hur hen slåss, säger dumma saker osv. Nu på morgonen kom vi till dagis samtidigt som hen, dennes förälder och småsyskon. Det började redan på parkeringen då hen plötsligt börjar ropa "Dumma Nova". Jag märker hur Nova liksom krymper ihop, nästan som att hon försöker göra sig osynlig. På vägen in genom dörren och i korridoren fortsätter glåporden. Jag säger inget, tar bara Nova i handen. Tänker att pappan säkert säger till sitt barn strax att det inte är snällt att bete sig så. Men han säger inget...
Inne i hallen tar barnen av sig sina jackor, var och en på sin plats. När de sedan ska gå in börjar barnet slå efter Nova, helt oprovocerat. Föräldern säger fortfarande inte åt sitt barn och då kan jag inte hålla tyst längre:
"Hörrudu, det är inte faktiskt inte snällt att slåss! Eller att säga dumma saker till varandra!" Tyst tillägger jag, förmodligen så att någon av fröknarna hör: "Speciellt inte när föräldern är med....". Barnet kommer av sig. Oj då, här var det visst en ny vuxen som sa till. Pappan säger fortfarande ingenting, börjar gå mot utgången meden en fröken har fullt sjå med att få med sig det vilt fäktande barnet in.
Jag märker att en av fröknarna håller med mig. Vet att de haft det jobbigt med detta barnet en längre tid. Kanske de välkomnade att ytterligare en vuxen satte ner foten.
Jag pratar lite med Nova och fröken om vad de ska göra under dagen och fröken frågar Nova hur det var igår när jag fyllde år, hade hon fått någon tårta? Allt för att avdramatisera det som just inträffat. Jag och Nova berättade också för fröken att imorgon ska vi minsann till Liseberg.
Jag ska just till att gå, men då vill inte Nova släppa mig. Tårar tränger fram i hennes ögon och hon tittar i smyg på barnet som betett sig illa. Jag förstår att hon är lite rädd för hen, men kramar henne hårt och får henne att sätta sig i frökens knä. Fröken kramar henne också och jag säger tyst hejdå.
Ute på parkeringen kokar jag! Inte på barnet som varit elakt, utan på föräldern som inte förklarar för sitt barn vad som är ok! Jag vet ingenting om detta barnet, dennes föräldrar eller hemsituation. Kanske är de så trötta att det inte orkar tillrättavisa längre? Kanske har de provat allt, men känner sig maktlösa inför barnets beteende? Jag vet inte.... Det enda jag vet är jag aldrig kommer att stå och se på när barn inte är snälla mot varandra, oavsett om det gäller mitt eget eller någon annans. Det är alla vuxnas skyldighet att lära barn vad som är rätt och fel! Vi får aldrig ge upp! Klarar man inte av att hantera sitt barn måste man söka hjälp, för INGET barn ska behöva känna sig otrygg på sin förskola eller skola! Den dagen vi slutar bry oss, kommer mobbing ta över. Våra barn är det viktigaste vi har och det är vår förbaskade skyldighet att se till att de känner sig trygga! Vi får aldrig ge upp om våra barn, hur jobbigt eller hur jobbiga de än kan vara! Barnen är vårt ansvar.



0 kommentarer:

Skicka en kommentar